Författare: Mare Kandre
Ord: tvärstopp, kaos, barndomsångest
13 december 2011
2 oktober 2011
20 augusti 2011
Fredrik om Mörkrets hjärta
Författare: Joseph Conrad
Ord: Illusion, daterad, stropp
Betyg: 3
När jag läst ut denna mycket omtalade bok hade jag lite svårt att gilla den, jag kände mig lite lurad - var det bara detta? Det kändes som om alla tolkningar och de sätt varpå boken använts är mer långtgående än boken, lite som en höna av en fjäder. På det sättet är boken lite förstörd och dess rykte är större än själva innehållet. Den blir lite daterad till sin egen tid, berättelserna om den är viktigare än boken. Precis som en mängd personer i boken gick jag länge alltså som i en illusion i tron på att detta skulle bli en fantastisk uppgörelse med imperialismen. För övrigt tyckte jag att Marlow - i varje fall i sin berättelse om sig själv - verkar vara en riktig stropp. Jag hade också extremt svårt att inte tänka in Coppolas fria filmatisering i varje sida jag läste.
Efter vår träff och att ha läst sista tredjedelen en gång till, och kanske mer ingående, hamnade boken dock i ett lite annat ljus och den växte.
När jag läst ut denna mycket omtalade bok hade jag lite svårt att gilla den, jag kände mig lite lurad - var det bara detta? Det kändes som om alla tolkningar och de sätt varpå boken använts är mer långtgående än boken, lite som en höna av en fjäder. På det sättet är boken lite förstörd och dess rykte är större än själva innehållet. Den blir lite daterad till sin egen tid, berättelserna om den är viktigare än boken. Precis som en mängd personer i boken gick jag länge alltså som i en illusion i tron på att detta skulle bli en fantastisk uppgörelse med imperialismen. För övrigt tyckte jag att Marlow - i varje fall i sin berättelse om sig själv - verkar vara en riktig stropp. Jag hade också extremt svårt att inte tänka in Coppolas fria filmatisering i varje sida jag läste.
Efter vår träff och att ha läst sista tredjedelen en gång till, och kanske mer ingående, hamnade boken dock i ett lite annat ljus och den växte.
10 augusti 2011
Matilda om Nattfjäril
Författare: Jessica Kolterjahn
Ord: Staccato, behov, väv
Betyg: 3
Betyg: 3
Grått, rått, ärligt och skrivet i staccato där ibland ett ensamt ord är en egen mening. En väldig kontrast mot senaste boken De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin.
Från ung flicka och ända till den dag hon dör söker Kate bekräftelse och trygghet, framför allt genom kärlekslöst sex och i förhållanden där hon i mångt och mycket utnyttjas på olika sätt. Ett sorgligt sökande höljt i en grå smet. Kates liv/kamp/drömmar genomsyras av detta grå och berättelsen känns för mig tung men samtidigt lite hoppfull.
De behov som ses hos Kate upplever jag också hos poliskommisarie Henry Stetson vilken utreder fallet med hennes död. Hans trygga punkt är bordellen han ofta besöker. Förhållandet till föräldrarna är speciellt, liksom förhållandet till frun och även här återfinns mycket grådis, så småningom med en försiktig hoppfullhet.
Dessa likheter tycker jag utgör en väv mellan två parallella historier - om Kate respektive Stetson -vilka slutligen vävs samman på ett betydligt mer personligt plan än offer/utredare, men på ett kanske ganska oväntat sätt.
Summerat var boken grå och tung men ändå hoppfull och den lämnade ett visst eko som satt i i några dagar. Jag tycker om Kolterjahns språk och att hon inte är rädd för det som verkligen är; "äckel" som Fredrik sammanfattade det. Jag kommer nog läsa mer av henne!
Från ung flicka och ända till den dag hon dör söker Kate bekräftelse och trygghet, framför allt genom kärlekslöst sex och i förhållanden där hon i mångt och mycket utnyttjas på olika sätt. Ett sorgligt sökande höljt i en grå smet. Kates liv/kamp/drömmar genomsyras av detta grå och berättelsen känns för mig tung men samtidigt lite hoppfull.
De behov som ses hos Kate upplever jag också hos poliskommisarie Henry Stetson vilken utreder fallet med hennes död. Hans trygga punkt är bordellen han ofta besöker. Förhållandet till föräldrarna är speciellt, liksom förhållandet till frun och även här återfinns mycket grådis, så småningom med en försiktig hoppfullhet.
Dessa likheter tycker jag utgör en väv mellan två parallella historier - om Kate respektive Stetson -vilka slutligen vävs samman på ett betydligt mer personligt plan än offer/utredare, men på ett kanske ganska oväntat sätt.
Summerat var boken grå och tung men ändå hoppfull och den lämnade ett visst eko som satt i i några dagar. Jag tycker om Kolterjahns språk och att hon inte är rädd för det som verkligen är; "äckel" som Fredrik sammanfattade det. Jag kommer nog läsa mer av henne!
9 augusti 2011
Fredrik om Nattfjäril
Författare: Jessica Kolterjahn
Ord: Äckel, enkel, småbilder
Betyg: 3
Det här är en bok som växer. Först tyckte jag att historien var ganska platt, både handlingen i sig med upplägget av de två parallella historierna och datumbaserad kapitelindelning - lite väl enkelt, men också djupet och kontakten och förståelsen för de olika personerna. Men som sagt, det blev bättre en bit in i boken. Stilistiskt gillar jag inslaget av små korta bilder eller liknelse här och där, som när någons röst beskrivs som en blandning av honung och grovhyvlad ek. Det får mig att fundera utöver det skrivna. Bokens största behållning, eller snarare det speciella med den är hur författaren beskriver bland annat det sexuella, men också annat. Saker och ting får vara äckliga, kladdiga och lukta svett. Det är ganska få författare som beskriver det så, så som det faktiskt ofta också är. Det ska Kolterjahn ha en eloge för.
Det här är en bok som växer. Först tyckte jag att historien var ganska platt, både handlingen i sig med upplägget av de två parallella historierna och datumbaserad kapitelindelning - lite väl enkelt, men också djupet och kontakten och förståelsen för de olika personerna. Men som sagt, det blev bättre en bit in i boken. Stilistiskt gillar jag inslaget av små korta bilder eller liknelse här och där, som när någons röst beskrivs som en blandning av honung och grovhyvlad ek. Det får mig att fundera utöver det skrivna. Bokens största behållning, eller snarare det speciella med den är hur författaren beskriver bland annat det sexuella, men också annat. Saker och ting får vara äckliga, kladdiga och lukta svett. Det är ganska få författare som beskriver det så, så som det faktiskt ofta också är. Det ska Kolterjahn ha en eloge för.
16 juni 2011
Matilda om De sotarna! De sotarna!
Författare: Lars Ahlin
Ord: omständig, röd tråd
Betyg: 3
Denna bok, som till undertitel har "Zackarias andra bok", ger oss fyra skilda berättelser vilka hålls ihop av en röd tråd som utgörs av just Zackarias och människor i hans närhet, samt händelser som rör dessa människor. Jag upplever inte att boken är en renodlad novellsamling, snarare ett mellanting mellan novellsamling och roman. Däremot upplever jag att delarna skrivits på olika sätt, trots att språket helt klart känns igen genom hela boken. Första delen är väldigt tungläst, med omständiga, snirkliga, poetiska skildringar av allt från klädesplagg till samlag. Detta omständiga lättar allt eftersom för att i sista delen bjuda ett lättflytande språk (- eller så är det bara jag som läsare som vant mig!?). Överlag känns det som att språket är vad som står i främsta rummet, själva storyn och personskildringarna är av mindre vikt. Jag kände mig, när boken (till sist) var utläst en smula osäker på vad författaren egentligen ville mig som läsare. Kanske skrevs boken bara för skrivandets höga nöjes skull.
Ord: omständig, röd tråd
Betyg: 3
Denna bok, som till undertitel har "Zackarias andra bok", ger oss fyra skilda berättelser vilka hålls ihop av en röd tråd som utgörs av just Zackarias och människor i hans närhet, samt händelser som rör dessa människor. Jag upplever inte att boken är en renodlad novellsamling, snarare ett mellanting mellan novellsamling och roman. Däremot upplever jag att delarna skrivits på olika sätt, trots att språket helt klart känns igen genom hela boken. Första delen är väldigt tungläst, med omständiga, snirkliga, poetiska skildringar av allt från klädesplagg till samlag. Detta omständiga lättar allt eftersom för att i sista delen bjuda ett lättflytande språk (- eller så är det bara jag som läsare som vant mig!?). Överlag känns det som att språket är vad som står i främsta rummet, själva storyn och personskildringarna är av mindre vikt. Jag kände mig, när boken (till sist) var utläst en smula osäker på vad författaren egentligen ville mig som läsare. Kanske skrevs boken bara för skrivandets höga nöjes skull.
14 juni 2011
Emma om De sotarna! De Sotarna!
Författare: Lars Ahlin
Ord: målerisk, rytm, krav
Betyg: 4
"De sotarna! De sotarna!" består av flera berättelser med samma berättare: den 13-åriga pojken Zackarias. Den kändes därför mer som en novellsamling än som en roman. Ahlin ställer stora krav på sin läsare genom att den första berättelsen är den mest tunglästa. Jag kämpade mig igenom den och sedan blev det mer och mer lättläst och också bättre och bättre. Bäst var Ahlins språk: poetiskt, måleriskt, rytmiskt, humoristiskt. Personskildringarna tyckte jag däremot var lite tunna.
19 maj 2011
Sofia om Tre apor
Författare: Stephan Mendel-Enk
Ord: spricka, tragikomisk, outtalad
Betyg: 3
Efter att ha läst hyllande recensioner av Stephan Mendel-Enks roman "Tre apor" var förväntningarna höga. De infriades inte riktigt, det är ganska bra, men inte mer än så. Huvudpersonen Jacob växer upp i en familj och en judisk församling som präglas av splittring. Efter föräldrarnas skilsmässa kan de två delarna av släkten inte längre prata med varandra och det är en känsla av oro som är grundtonen i boken. Det är mycket som inte får sägas och uttalas. Det tragikomiska berättaranslaget fungerar stundtals bra, men jag är mer tveksam till hur episoderna staplas på varandra utan att gjutas samman till en helhet.
Ord: spricka, tragikomisk, outtalad
Betyg: 3
Efter att ha läst hyllande recensioner av Stephan Mendel-Enks roman "Tre apor" var förväntningarna höga. De infriades inte riktigt, det är ganska bra, men inte mer än så. Huvudpersonen Jacob växer upp i en familj och en judisk församling som präglas av splittring. Efter föräldrarnas skilsmässa kan de två delarna av släkten inte längre prata med varandra och det är en känsla av oro som är grundtonen i boken. Det är mycket som inte får sägas och uttalas. Det tragikomiska berättaranslaget fungerar stundtals bra, men jag är mer tveksam till hur episoderna staplas på varandra utan att gjutas samman till en helhet.
18 maj 2011
Emma om Tre apor
Författare: Stephan Mendel-Enk
Ord: irriterande, obalans, Västerås
Betyg: 2
Jag gillade inte Tre apor. Jag tycker att den upphackade kronologin inte fungerade och jag blev mer irriterad än nyfiken av att tidigt få reda på att något hemskt ska hända, men inte förrän på de sista sidorna få veta vad. Jag tycker inte heller om författarens sätt att skriva, t.ex. tycker jag att han berättar om tämligen ointressanta barndomsminnen på ett omotiverat ödesmättat sätt. Jag tycker inte heller att han hittar rätt balans mellan tragik och komik. Vissa anekdoter och infall är i och för sig småroliga, som att Västerås är en symbol för hela det icke-judiska Sverige och eftersom boken var så kort var det ändå okej att läsa ut den. Se även min bokblogg.
17 maj 2011
Fredrik om Tre apor
Författare: Stephan Mendel-Enk
Tre ord: Enkel, Trivsam, Snapshot
Betyg: 3
Jag gillar att vara inne i den miljö Tre apor målar upp, i det stora hela och i de små detaljerna. Boken är inte nyskapande men ger en rätt trevlig, trivsam och lite rolig inblick i den unge Jakobs liv i familjen och i församlingen. Inte så lite påminner boken om Torbjörns Flykts ”Underdog”, vid sidan av de kopplingar som görs i baksidestexten. Men just eftersom den inte är särskilt nyskapande blir ändå rätt enkel, på alla plan. Det kanske inte blir någon lavin av den utlovade judiska humorn men några av de roligaste, och kanske mest målande, inslagen är jakten på de genuint judiska idrottsmännen, att försenade inbetalningar och platsbrist är två av de tre allvarligaste problemen begravningssällskapet står inför – idag som för 2000 år sedan, eller när Jakobs morfar hela tiden ritar upp en stark gräns mellan de som är judar och de som är antisemiter. Kanske man också där kan se, eller läsa in, de olika generationerna i den judiska gemenskapen – de som upplevt eller har nära minnen av förintelsen, och deras barnbarn som har en mer avlägsen bild av händelserna under andra världskriget och inte påverkats eller binds upp av den på samma sätt. Stilen är kortfattad, det märks att texten är bearbetad för att bli mer kompakt, och situationerna är mer snapshots (av olika längd) än långa scener där karaktärer och situationer byggs upp. Jag gillar det upplägget, och jag tycker Mendel-Enk använder det på ett helt klart godkänt sätt.
Tre ord: Enkel, Trivsam, Snapshot
Betyg: 3
Jag gillar att vara inne i den miljö Tre apor målar upp, i det stora hela och i de små detaljerna. Boken är inte nyskapande men ger en rätt trevlig, trivsam och lite rolig inblick i den unge Jakobs liv i familjen och i församlingen. Inte så lite påminner boken om Torbjörns Flykts ”Underdog”, vid sidan av de kopplingar som görs i baksidestexten. Men just eftersom den inte är särskilt nyskapande blir ändå rätt enkel, på alla plan. Det kanske inte blir någon lavin av den utlovade judiska humorn men några av de roligaste, och kanske mest målande, inslagen är jakten på de genuint judiska idrottsmännen, att försenade inbetalningar och platsbrist är två av de tre allvarligaste problemen begravningssällskapet står inför – idag som för 2000 år sedan, eller när Jakobs morfar hela tiden ritar upp en stark gräns mellan de som är judar och de som är antisemiter. Kanske man också där kan se, eller läsa in, de olika generationerna i den judiska gemenskapen – de som upplevt eller har nära minnen av förintelsen, och deras barnbarn som har en mer avlägsen bild av händelserna under andra världskriget och inte påverkats eller binds upp av den på samma sätt. Stilen är kortfattad, det märks att texten är bearbetad för att bli mer kompakt, och situationerna är mer snapshots (av olika längd) än långa scener där karaktärer och situationer byggs upp. Jag gillar det upplägget, och jag tycker Mendel-Enk använder det på ett helt klart godkänt sätt.
16 maj 2011
Ulrika om Lila hibiskus
Ord: omogen, släkt, måttlig
Betyg: 3
Vi får en alldeles för hastig inblick i en familjs liv och hur de ställs inför religiösa, intellektuella och kulturella val i ett modernt Nigeria. Kambili som är fjorton år är en omogen och passiv ung flicka som tuktas hårt av sin far. Det är uppenbart att vi ska tycka illa om fadern men jag kan inte hjälpa att tro att han i sin katolska tro och suktan efter ett västerländskt sätt är så övertygad om att hans metoder är korrekta att jag inte ser honom som ond. Han är däremot ett sorgligt offer. Hemma hos fastern som bor i en universitetsstad finns alls som står för det goda; kärlek, frihet, lek och individualitet. Språket är onyanserat och omoget men däremot ger författaren en fin bild av miljön.
28 april 2011
Fredrik om Lila hibiskus
Författare: Chimamanda Ngozi Adichi
Tre ord: Dualismlila, igbo, ytlig.
Betyg: 3
Dualismlila har att göra både med omslaget, titeln, innehållet och vissa kopplingar till Honungsbiets hemliga liv (som vi läste förra året). Jag tycker att allt för mycket bygger på klart uppställda motpoler, inte minst gestaltat av de olika hem syskonen befinner sig i: här blir man levande och förlöst/där blir man instängd och förtvinar; skratt/tystnad; frihet/lydnad; styrd av scheman/rörlig och spontan; synlig/osynlig. Greppet går igen en smula i Honungsbiet, även den med lila omslag och uppbyggd kring ett trevlig ställe respektive ett instängt. Jag vet inte om det är just det upplägget som gör det, men jag saknar några djupare förklaringar på åtminstone pappans beteende och en problematisering av religionen. Vad är det som leder till hans tro och kompromisslösa hållning - tecken finns, men inte några djupare svar (som givetvis inte kan bli heltäckande). Romanen blir därvidlag lite ytlig, trots den situation syskonen och mamman befinner sig i. Något jag verkligen gillar är den rika inblandningen av igbo. Det får mig att stanna i Nigeria och mljöerna.
Tre ord: Dualismlila, igbo, ytlig.
Betyg: 3
Dualismlila har att göra både med omslaget, titeln, innehållet och vissa kopplingar till Honungsbiets hemliga liv (som vi läste förra året). Jag tycker att allt för mycket bygger på klart uppställda motpoler, inte minst gestaltat av de olika hem syskonen befinner sig i: här blir man levande och förlöst/där blir man instängd och förtvinar; skratt/tystnad; frihet/lydnad; styrd av scheman/rörlig och spontan; synlig/osynlig. Greppet går igen en smula i Honungsbiet, även den med lila omslag och uppbyggd kring ett trevlig ställe respektive ett instängt. Jag vet inte om det är just det upplägget som gör det, men jag saknar några djupare förklaringar på åtminstone pappans beteende och en problematisering av religionen. Vad är det som leder till hans tro och kompromisslösa hållning - tecken finns, men inte några djupare svar (som givetvis inte kan bli heltäckande). Romanen blir därvidlag lite ytlig, trots den situation syskonen och mamman befinner sig i. Något jag verkligen gillar är den rika inblandningen av igbo. Det får mig att stanna i Nigeria och mljöerna.
20 april 2011
Sofia om Lila hibiskus
Bok: Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Tre ord: rädsla, luktintryck, makt
Betyg: 4
”Jag visste inte att det fanns lila hibiskus”,
konstaterar Jaja när han och systern Kambili är på besök hos sin faster en bit in i boken. Och det är mycket som finns hos syskonens faster och kusiner som inte finns hemma hos dem. Hos fastern Ifeoma finns trygghet, vägar till utbildning och möjligheten att tala och säga emot. Hemma finns den allt överskuggande rädslan. Rädslan för att göra fel och för att fadern ska bli arg och misshandla.
Det är en skildring av makt på flera plan: inom familjen, i Nigeria, i arvet efter kolonialismen och inom katolicismen. Med hjälp av sinnesintryck och i synnerhet luktintryck görs miljö och känslor närvarande. En talande och sorglig scen är när Kambili långt fram i boken hör sig själv skratta och först inte riktigt förstår vad det är som låter.
Tre ord: rädsla, luktintryck, makt
Betyg: 4
”Jag visste inte att det fanns lila hibiskus”,
konstaterar Jaja när han och systern Kambili är på besök hos sin faster en bit in i boken. Och det är mycket som finns hos syskonens faster och kusiner som inte finns hemma hos dem. Hos fastern Ifeoma finns trygghet, vägar till utbildning och möjligheten att tala och säga emot. Hemma finns den allt överskuggande rädslan. Rädslan för att göra fel och för att fadern ska bli arg och misshandla.
Det är en skildring av makt på flera plan: inom familjen, i Nigeria, i arvet efter kolonialismen och inom katolicismen. Med hjälp av sinnesintryck och i synnerhet luktintryck görs miljö och känslor närvarande. En talande och sorglig scen är när Kambili långt fram i boken hör sig själv skratta och först inte riktigt förstår vad det är som låter.
15 april 2011
Emma om Lila hibiskus
Bok: Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie
Tre ord: tigermamma, ordlöst, indignation
Betyg: 4
Kommentar: Tigermammor, som pressar sina barn att alltid vara bäst i klassen, har varit på tapeten nyligen. Här är det visserligen en pappa som har den rollen, men det fick mig att undra vad som händer om det finns två barn i en klass som båda har föräldrar som kräver att de alltid ska vara bäst. Mot slutet av boken fick ordet en annan innebörd. Ordlöst valde jag därför att det är motsägelsefullt och effektfullt att den i bokens "verklighet" nästan helt tysta tonårsflickan Kambili är den som för ordet i hela romanen. Ordet syftar också på Kambilis och hennes brors ordlösa kommunikation. Indignation är både positivt och negativt. Det är bra att man blir berörd, men Aidiche gör det lite för lätt för sig och det är aldrig någon tvekan om var man ska lägga sina sympatier eller vartåt det barkar. Läs mer på min bokblogg!
Tre ord: tigermamma, ordlöst, indignation
Betyg: 4
Kommentar: Tigermammor, som pressar sina barn att alltid vara bäst i klassen, har varit på tapeten nyligen. Här är det visserligen en pappa som har den rollen, men det fick mig att undra vad som händer om det finns två barn i en klass som båda har föräldrar som kräver att de alltid ska vara bäst. Mot slutet av boken fick ordet en annan innebörd. Ordlöst valde jag därför att det är motsägelsefullt och effektfullt att den i bokens "verklighet" nästan helt tysta tonårsflickan Kambili är den som för ordet i hela romanen. Ordet syftar också på Kambilis och hennes brors ordlösa kommunikation. Indignation är både positivt och negativt. Det är bra att man blir berörd, men Aidiche gör det lite för lätt för sig och det är aldrig någon tvekan om var man ska lägga sina sympatier eller vartåt det barkar. Läs mer på min bokblogg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)